urbanalys
text
Staden och metaforern
Jonas R Bylund
Caution: References are not complete and the language may be incomprehensible.
Ta en stad, vilken som helst. Hur funkar den? Vad gör den till ett samhälle? Vad betyder samhälle? Att det vi kallar samhälle måste ha en ort eller ett rum att finnas i är en utgångspunkt för geografer. Det behöver inte vara en punkt på kartan utan kan vara ‘utspritt’ i olika slags rum med olika slags gränssnitt till andra samhällen. Men just ordet gränssnitt är det som gör staden till ett samhälle. Och det är här metaforerna kommer in, de bor i gränssnitten.
Många samhällsvetenskapliga perspektiv ger sken av att de här gänssnitten bara handlar om mellanmänskliga kontakter och allt det andra bara är en sorts kuliss. Kulissen är inte sedd som nödvändigt för den mellanmänskliga kommunikationen eller samhällsformen, den är något som kommer i andra hand. Å andra sidan, det som har upptagit många kulturgeografers tankar och forskning sedan ämnet blev till kan liknas vid en recension av en teaterföreställning: scenografin spelar på något sätt en roll.
Man kan säga att idag, eller i min forskning åtminstone, så är den mest samhällsvetenskapliga (med betoningen samhälle) den som för varje givet samhälle eller rum försöker reda ut hur och vilka roller som tas eller tilldelas av aktörerna i pjäsen. Vad eller vilka relationer, kopplingar, gör det till ett sammanhang? Det finns inte en regissör som kan dirigera det här arbetet, någon som vi kan peka ut som huvudansvarig. Utan (för att byta metafor) det är rätt många kockar inblandade i den soppa vi brukar kalla stad. Scenografin och de ting samhällsvetenskaperna sorterar under denna kategori spelar med eller mot. Den är och kan bli lika mycket aktör som de människor vilka spelar ut sitt vardagsliv i staden.
En metafor för samhällsvetenskaparens roll i samhället är literaturkritikern: Vi undersöker ett verk (ett fenomen) och analyserar dess beståndsdelar och deras relationer. Detta görs för att kunna svara på frågan ‘vad får det att funka?’ Vi aktar oss för att ge råd till ’författaren’ hur en ’dikt’, en ‘roman’, eller en ‘pjäs’ borde skrivas. Men jag har börjat överge den liknelsen, eller snarare kanske lägga till det om att vad vi samhällsvetenskapare säger om samhället också skapar det. Samhällsvetaren är inte någon gud som skapar helheten. Men om vi bidrar till förståelsen av samhället så kan det liknas vid en självuppfyllande profetia.
Nuförtiden har jag börjat tänka på samhällsvetenskapare som hackers. De är nyfikna på hur saker och ting fungerar, de utvecklar verktyg för att kunna stilla sin nyfikenhet. Ofta modifierar de också det undersökta. Alltså är hacker-bilden en bättre liknelse, då de inte bara gör reversed engineering utan också uppfinner nya sätt att ta sig an verkligheten. Sedan finns också idealet hos många ‘goda’ hackers: fri information är bra och leder antagligen till en bättre värld, transparens är bra och så vidare. Jag tror att många samhällsvetenskapare världen över skulle skriva under på det också. Vi beror på ett liknande utbyte av tankar och verktyg.
För oss kulturgeografer, och särskilt stadsgeografer, har den stora nöten varit ‘människa-miljö’ frågan. Hur funkar det? Vi har varit hindrade av en filosofi, en taget för given uppdelning i människan som levande och allting annat dött (död materia). Vad vi idag kan se är att staden lever, i alla delar. Undersökandet av denna människa-miljö fråga är vad jag tänkte exemplifiera genom X vinjetter.
vinjett: väggarnas språk. När det kommer kompisar på besök i Berlin så kommenterar de ofta de ‘illegala anslagstavlor’ som husfasader i mina kvarter utgör – ibland positivt, ibland negativt. Någon gång slog det mig att jag har slutat se det som ‘klotter’, utan som som en ‘blog’. Här finns en intressant ingång till diskussionen om privat-offentligt-allmänt (kanske redan gjord, men ändå). Mycket är gratiskonst: existentiella och samtidskritiska kommentarer om livet. Annat är egopump: taggar som jag ibland inte orkar med, men i vissa fall har de blivit ‘kompisar’. En hel del handlar om att mobilisera människor – att nå likasinnade och kanske andra – för ett visst ändamål (‘demo, 21/2, 15:00, den-och-den platsen’; en serie om ca. 30 stycken ‘knuten vänsterhand’ utmed S-bahn; ovanpå kvarterslivsmedelsaffären ‘This is not America’ – vilken har blivit vykortsmotiv för kvarteret).
vinjett: kläder
vinjett: film
vinjett: freestyle. Det finns en idé om att lyssna på musik med lurar när man rör sig på stan är ett avskärmande. Ett litet argument för att detta inte riktigt är så enkelt. Kopplingen ljud-synintryck kan också förstärka en viss upplevelse av plats. Associationen av en snutt med en temporär vistelse kan ligga kvar som minne och återkallas med snutten, platsen blir intensiv. Även människor kan kopplas så här.
vinjett: grill. I parken om hörnet där jag bor är det rena rama Lützen på somrarna. Det här är en kommentar som Berlinarna inte alls förstår, eftersom som legenden om slaget vid Lützen är en väldigt svensk historia – för dem är det bara en liten gråtrist ort i före detta DDR, inte särskilt kopplad till dimma och rök (om jag skall vara elak är det som att säga ‘rena rama Katrineholm’). Men det grillas något helt otroligt i Berlin. Parknyttjandet på sommaren, i de centrala delarna – där det bor mest ‘utlänningar’, är drömmen för de som vill göra deltagande observation i hur det offentliga rummet kan användas som vardagsrum. Parken är en före detta bangård, som länge låg i träda. Initiativ ‘underifrån’ fick ruinerna att bli en park istället för nya hus. Men det gjordes även en miss i materialval av det iscensatta Pamukkale: de använde en kalksort som sprängs på vintern, den är för porös och när vattnet fryser sprängs den sakta men säkert, år efter år, bort. Där är det en massa stängsel istället. Men det gör inte så mycket. Det finns tillräckligt med gräs att sitta på (och mycket röks också, för den delen). Kvarteret ligger i en stadsdel som har starka anor i ‘alternativt’ leverne. Hippies, anarkister, punkare, knasbollar. Men också 40 procent turkar i mitt kvarter.
vinjett: Gora. Kanske något om konst-lanskapsarkitektur (Gora, mfl.)? Vad gör konsten? Vad kan förmedlas? Vad är stadens roll i konsten (inte bara att det finns konst i staden utan också att staden finns i konst)? Kanske en mail-intervju med Gora? Om staden och metaforen, hur går hon tillväga? Reaktioner från ‘vanliga’ människor? Objekten som kommentarer, som uttryck för det där som är så svårt att beskriva med ord (speciellt i samhällsvetenskapen)?
Staden är alltid något subversiv. Beroende på vem man ser, vilket perspektiv man tar på den.
vinjett: Hammarby Sjöstad. Ganska konkreta tekniska nyheter, liksom en hel del ‘klassiska’ frågor inom stadsutveckling. Men hur blev stadsdelen egentligen till och hur gick det till? Varför behöver ‘hållbarhet’ alla dessa metaforer?
Hammarby Sjöstad är skrivet i ‘ekologisk moderniseringens’ förtecken (måste förklaras). När vi tar oss an teknik i samhället – antingen vi studerar dess roll eller försöker ge nya tekniska lösningar en plats (roll) – så brukar vi prata allmänt om ‘utveckling’. Men frågan är om det inte vore bättre att kontrastera denna handling, att veckla ut, med teknisk inveckling. Hela poängen i Hammarby Sjöstad är att gömma undan de tekniska lösningarna, även om vissa aspekter synliggörs i ett pedagogiskt syfte, då man annars skulle behöva en ingejörsexamen bara för att kunna bo där. Detta är inte alls ovanligt – vi har gjort det sedan urminnes tider.