Det delade och "helade" Berlin: Om anakronism och anarkism i Staden

Jonas R Bylund

Föredrag givet i maj 2002 på Svenska ambassaden i Berlin om Berlin och dess utveckling under senare delen av 1900–talet för KTH–arkitekt studenter på exkursion.

Obs! Detta är en skiss och det finns ingen referenslista.

Jag tänker berätta om ett Berlin, för det finns fler, och jag utgår mycket från det Berlin jag känner till. Perspektivet lägger tonvikt på några av de sociala och ekonomiska förhållanden som har haft konsekvenser för och som fortfarande påverkar stadens utveckling.

Jag inleder något abstrakt för att ställa frågan 'vad är staden?' Eller rättare sagt 'hur pratar vi om staden?' För det är svårt att berätta om Berlin utan att hamna i myter om vad staden är. Del 1 tar upp en del sociala, ekonomiska och politiska kontexten för det delade och återförendade Berlin. Det är en förklaring till varför det ser ut som det gör här, till detta kommer givetvis strömningar och paradigm hos arkitekturen, men det tar nog Fahlander tag i. Det finns också en annan röd tråd i den här berättelsen om staden – spänningen mellan det kreativa vardagslivet och de konserverande krafterna, mellan anarkism och anakronism i staden.

Den här texten rör sig alltså mest kring 'mitt' Berlin, kring innerstaden och planeringen i förhållande till dessa områden. Jag tar inte upp allt som rör staden, varken som fenomen eller Berlin i sig självt, finns inte tid till det. Men det bör påminnas om att de öst– och västtyska varianterna av miljonprojekten i randdistrikt som Marzahn, Hellersdorf och Gropiusstadt, också är Berlin, liksom 'villa–distrikten' Zehlendorf och Reinickendorf. Politiskt sett är de ibland viktigare än innerstaden.

Vad är "staden"?

När så kallade urbanister talar om 'staden' handlar det ofta om form, funktion och/eller flöden. Det är instrumentella begrepp som används för att förklara vad som anses vara utmärkande drag för städer.

I akademiska sammanhang och perspektiv talas det ofta om staden utifrån fragment och kategorier – 'staden som…'. Metaforen om organismen är ganska vanlig bland planerare och samhällsvetare, där trafiken jämförs med blodflödet och vissa noder som hjärta osv. (se Sennett 1997; King ?) Le Corbusier använde till exempel kroppen direkt som matris för att formge Chandigarh. (Hall 1996)

Annars finns en mer allmän metafor om staden som en djungel. Den är vansklig, eftersom den bygger på dels en felaktig bild av vad en djungel är – en kaotisk och dunkel plats som är mycket farlig och där alla mer eller mindre äter alla andra. Dels för att staden inte ens fungerar som riktiga djungler gör. Verkliga djungler är strikta, mycket väl avvägda och intrikata ekologiska system där allt har sin plats i näringskedjan, och utvecklingen har längre tidsramar. (i djungler finns inga kungar.)

I Staden däremot spelar improvisation, innovation och snabba förändringar en större roll. Olika nätverk, som inte bygger på att 'äta eller ätas' utan som snarare existerar i symbios med varandra (de äter av varandra samtidigt), spelar också en stor roll. De kan självfallet tränga ut eller assimilera varandra. Där finns också en ekonomisk och politisk elit som kan ändra förutsättningarna för väldigt många på ganska kort tid.

För funktion kan man ta den moderna romanen och modernismen till exempel. Som genre har den överlag en essentiell hållning till vad staden är – platsen där man försöker tillfredställa åtrå och önskningar. (se Berg 1998) Detta kan utökas till vad som är meningsfullhet i livet: Vissa söker sig till staden för att överleva och vissa för idén om ett visst liv, då staden och det urbana livet associeras med större möjligheter att förverkliga sig själv. Men för de flesta handlar det nog om att överleva på ett hyggligt sätt. Och för de allra flesta för att de är födda, uppvuxna och inte kan eller vill leva någon annanstans.

Staden ses också som en funktion ur ett rent ekonomiskt perspektiv där det gäller att hålla sekundära sociala fenomen vid liv: Marknaden och marknader, regioner, stater och transnationella företag har sina ekonomiska katalysatorer och kontrollcenter i städer.

I anknytning till dessa mer globala fenomen kan man också påpeka att städer brukar beskrivas som flöden av olika slag: Analoga och digitala flöden, trafik, information och mening. Vilket i sin tur brukar återföras till organismmetaforen.

När det gäller makten över staden i det civila samhället – att planera, bygga och sköta staden – betyder det att konceptualisera den, att definiera den för att kunna se vad som behöver göras. Det är ett mycket kritiskt ögonblick eftersom lösningar och åtgärder blir beroende av utgångspunkter och föreställningar.

Men det handlar också mycket om olika former av motstånd, opposition från medborgare som inte alltid är förtjusta i förändringar på 'deras bakgård', och att aldrig bli klar eftersom staden aldrig är en färdig produkt – det är ett Sisyfosarbete. Ett exempel från Stockholm: I början av 90–talet trodde Stadsbyggnadskontoret verkligen att det mesta var färdigbyggt, man kunde ta det lugnt ett tag. Så plötsligt smäller det till; IT–boom, staden och det urbana livet blir hippt och en 20 000 per år flyttar in under senare delen av 90–talet. Stockholms planerare och politiker blev tagna på sängen. (Lindh 2000)

Själv tänker jag ofta på 'staden' som 'naturen'. Dels för att stadslivet har blivit naturligt i någon mån, och dels för att jag håller med om att städer liksom naturen aldrig blir färdiga. Men också för att 'staden' inte är ett objekt, utan sublim. I sin helhet är en stad ogripbar för beskrivningar, den är för komplex helt enkelt. (se Lefebvre 1991; Lash 1996) Om man skall ge någon förståelse för vad som händer i städer kan det ändå vara bra att ta fram temporära begrepp eller koncept, något att hänga upp en berättelse på utan att påstå att det är hela sannningen. Jag vågar nog påstå att i det många städer finns ett spänningsfält mellan de två polerna anarkism och anakronism.

Anakronismer och anarkismer

Vi gillar att leka med dualismer när vi skall generalisera sociala fenomen över tid och rum – privat/offentligt, stad/land, man/kvinna, höger/vänster, progressiv/reaktionär, modernt/traditionellt, osv. För att utveckla spänningsförhållandet mellan anakronismer och anarkismer kan Agorat i det antika Aten vara illustrativt. Idéen om denna plats finns där i bakgrunden hos den västerländska staden och i det civila samhället, men lika ofta försvinner Agorats motpol – Ekklesiat på Pnyx.

Agorat kan beskrivas så här: "På Agorat pågick en mängd aktiviteter samtidigt, människorna var beskäftiga, det pratades om ditt och datt i många små grupper…Den Atenska demokratins utveckling formade Agorats ytor och volymer, då människorna i detta rum med sin fria rörelse erhöll en god del av den deltagande demokratin. När man släntrade från grupp till grupp kunde man höra berättas om och diskutera händelser i staden." (Sennett 1997:66, 68; min översättning) Det var ett virrvarr av röster och rörelser: "I den högljudda mängden blev varje samtal fragmentariskt, kropparna rörde sig från grupp till grupp, individernas uppmärksamhet bröts och blev ständigt förskjuten." (Ibid: 71; min översättning)

Detta röriga och kaotiska Agora kan kontrasteras mot röstens koncentration och berörelse hos Ekklesia, alltså medborgarsamlingen, på Pnyx – där formalia föreskrev en talare åt gången medan de andra satt och lyssnade: "För Xenofon och andra samtida iakttagare var det retorikens makt som kastade Ekklesia hit och dit. Retorikens kraft kom ur peitho, vilket betydde att tilltvinga andras fogsamhet inte genom vapenvåld utan med ordens makt… Retorik var tekniken att alstra den verbala hettan. Retorikens 'bedrägeri och smekande ord', som Hesiodos fruktade, bevisade talekonstens makt över människokroppen. Denna kroppskonst använde sig av 'troper' eller ordvändningar på ett sådant sätt att den piskade upp folkmassan." (Ibid:79; min översättning)

Lika berörande och kreativt som på Agorat, men på ett kalkylerat och manipulativt sätt och för det mesta byggde retoriken på ett figurativt arv från Homeros. I jämförelsen med stadens anakronism och anarkism: Anakronismerna är, bland annat, vad man kan kalla 'materiell politisk retorik', som påminner medborgaren om platsens (och indirekt medborgarens) plats i samhället och dess historia.

Anakronismer kan bland annat vara den kompakta och traditionella europeiska staden med exemplet Richard Rogers dröm om Siena. Jane Jacobs nostalgiska blickar på ett kvartersliv från barndomen när den omsätts utefter 'New Urbanism' eller postmoderna principer. Det är lätt hänt konsekvenserna blir ytliga simulationer och förträngningar av oönskade 'sociala element'. (Kilian ; Hall 1996; Zukin )

I dagens Sverige är vad man kan kalla Neo–Funkis en tydlig anakronism i arkitekturen. Men även debatten om att bevara eller bygga om Sergels Torg och hur man skall 'värdera' miljonprogrammen har inslag av dem. I Berlin däremot är den modernismen i planerarsammanhang helt enkelt sedd som anti–urban, och stadens identitet hör mer hemma i 20– och 30–talets gatubild.

Anakronismerna är i viss mån ett planerarperspektiv. I och för sig är stadsplanerarna känsligare nuförtiden, men de har fortfarande svårt att handskas med anarkismerna. Varje plan för en stad innebär också att fråga om och att definiera stadens identitet, och ofta finns en historisk epok som man vill återknyta till, en storhetstid, en gyllene tidsålder. Om den sortens nostalgi får breda ut sig brukar de rum som produceras därefter bli dränkta i anakronismer.

Sedan är det inte bara rena stadsplanerare som står för anakronismerna i staden, politiker brukar vara synnerligen verksamma, även 'vanliga' medborgare vill skydda sina platser och objekt och slå vakt om sina 'historiska ankare'. Stadsvandringar till exempel, och Gamla Stan som blir ett museum. Till anakronismerna hör också vissa former av representativitet, image och att sälja staden på en global arena i post–fordismen. Det är rena politiska och ekonomiska motiv, att ha en representabel stad med sin unika historia väl synlig.

Anarkismer, å andra sidan, är ett annat sätt att mötas och bilda opinion. Anarkistiskt använder jag som adjektiv och det betecknar inte den politiskt ideologiska hållningen. Anarkismer beskriver ett 'naturligt' tillstånd eller fenomen i de flesta större städer. Oförutsedda saker händer lite här och där. Folk är rätt påhittiga, de rör sig och samlas på oplanerade sätt – tills det blir en självklar del av stadsbilden. Givetvis förändras beteenden och handlingar över tid i den bilden.

Exempel? Spela Boule vid Rådhuset i Stockholm? Eller här i Tiergarten, där det inte riktigt var tänkt att parkens gräsmattor skulle besättas av grillande familjer så fort det blir lite sol. Mauerpark, Prenzlauer Berg, där det finns en tillåten anarkism på graffittimuren och bland de som använder parken.

Till skillnad mot djungel–metaforen är det inte rent kaos. I anarkismerna finns koder och former för socialt beteende. En liknelse: Titta på någon Kustarica–film, där finns ett flöde, något kaotiskt men ändå systematiskt och känslan av att vi överlever på något sätt, man får improvisera lite, dansa vidare.

Jag vill påpeka att anakronismer och anarkismer inte nödvändigtvis utesluter varandra. De kan mycket väl hittas bredvid varandra i staden. Men jag återkommer med exempel på anakronismer och anarkismer efter en övergripande historia om planering och socioekonomiska förutsättningar i Berlin.

Del I: Det delade och 'helade' Berlin

Västberlin var en stad som skulle visa den andra, socialistiska, sidan kapitalismens framgångar och välstånd. En ö, en exklav innanför Järnridån, som var starkt understödd av den Västtyska Federala Statens bidrag. Stadens årliga budget bestod till cirka 50 procent av bidrag. Detta program utvecklades i efterkrigstidens kontext, då ekonomisk tillväxt – det 'tyska undret' – betydde tillverkningsindustri och att förbrukningsvaror producerade i staden skulle säljas någon annanstans på den västtyska marknaden. Berlin blev känt som Västtysklands 'arbetsbänk', eftersom staden hade en högre lokaliseringskvot för matberedning, tobaks– och elektronikindustri än de övriga större västtyska städerna. (Häußermann & Strom 1994:338)

Förutom de rena bidragen fick varje anställd – i stort sett varje medborgare – en besvärlighetsbonus på 8 procent av årslönen. Jämfört med dagens situation så tog Västberlin emot tre gånger mer i olika former av bidrag än vad hela delstaten idag får. (Ibid.; Cederberg 2000:13) Med en viss efterklokhet arbetade detta stöd mot dagens Berlin. Förutom att staden förlorade bidragen efter Murens fall så skapade systemet en ohållbar marknad. När resten av de västeuropeiska och nordamerikanska städerna omstrukturerades – när utvecklingen mot informationsbaserade ekonomier tog fart och innerstädernas industrier flyttade ut till andra billigare lokaler– så skyddades Västberlins tillverkningsindustri genom dessa bidragsprogram. (Strom 1996:4)

Östberlin, å andra sidan, hölls hårt av KOMEKOMs kommandoekonomi, och markvärdet regulerades totalt av staten. Detta hade lokaliseringseffekter eftersom det inte följde det kapitalistiska mönstret – dyrt i centrum, billigt i periferin – och därför kunde man lokalisera industrier och bostäder mitt i staden. (Mäding 1999:95)

Järnridåns fall blev alltså en traumatisk upplevelse för den lokala ekonomin och arbetstagare på båda sidor muren. Många tillverkningsindustrier fick slå igen. De i väst fick inga bidrag mer och de i öst kunde inte konkurrera på en friare marknad. (Ibid.) Antalet anställda i tillverkningsindustrin sjönk med 57 procent under de första fyra åren av återföreningen. Östsidan slogs hårdare då den förlorade över 80 procent av arbetstillfällena, när även FoU aktiviteter kollapsade och arbetskraften fann sig med inadekvata kvalifikationer och erfarenheter. (Cochrane & Jonas 1999:147)

Arbetslösheten var 1996 13,8 procent i före detta väst och 12,4 procent i öst. 1998 var siffran för före detta Västberlin uppe i 17,4 procent. (Marcuse 1998:333; Hoffmann–Axthelm 1999:16) Det blev inte bättre av att Berlin under 90–talet skar ned i budget och investeringar för den offentliga sektorn, på grund av den generella ekonomiska konjunkturen och den speciella situationen i Tyskland efter övertagandet av DDR. (Mäding 1999:95)

Försöken att positionera staden bland i den globala ligan av världsstäder uppmuntrar ett aktivt meningsskapande där utvecklings– och exploateringsprocessen i sig självt har blivit ett medel att definiera Berlin som en framtidens plats. (Cochrane & Jonas 1999:149) Denna process skapar bilder parallellt med en uppsättning byggnader, där Potsdamer Platz är det största projektet och bilden. (Marcuse 1998:331)

Men under optimismen döljer sig en bister verklighet. Under de fem första åren efter återföreningen dukade stadens administration och politiska handlingskraft under för stormen av internationella investerare. När det gäller de stora privata projekten – Potsdamer Platz, Friedrichstraße och Alexanderplatz – fungerade inte den kommunala kontrollen enligt sociologen Häußermann och den offentliga debatten handlade om arkitektur, inte planering. (Häußermann 1997:95)

Förnyelsen av Berlin måste på grund av sämre finanser luta sig på privata investerare. Detta fick oönskade konsekvenser för balansen mellan funktioner i de nybyggda ytorna. De första tre årens boom i centrala Berlin skapade en överproduktion av kontorsytor och servicefaciliteter. Hoppet stod till den tyska riksdagens realisering av flyttplanerna från Bonn, annars skulle inte stadens ekonomi hämta sig från 40 års 'abnorma' förhållanden. (Mäding 1999:95)

Riksdagen flyttade men, med tanke på kontorsytorna, så verkar förhoppningarna inte infrias. Mäding tror inte att det blir aktuellt inom någon snar framtid att beskriva staden som någon Global city. (Ibid:107) Det är inte många multinationella företag som har lokaliserat sina huvudkvarter till staden och Berlin ligger i botten av ligan – långt efter de andra stora städerna. En förklaring kan vara stadens djupt liggande traditioner när det gäller användande och produktion av rum samt ett markägoförhållande statt i omvandling. (Lehrer 1999:651)

Delstaten Berlin har idag en skuld på minst 4 miljarder Euro (ungefär 40 miljarder SEK). Men ingen vet riktigt hur stor skulden är då förluster för dåliga investeringar i mark och byggnader säkert drar iväg åt 10 miljarder Euro. Nedskärningar i den offentliga sektorn igen alltså. Och som vanligt tar Kulturen (med stort K) stryk och de offentliga badhusen höjer inträdena eller hotas med nedläggning. Politiskt innebär det att den nya, sedan hösten 2001, röd–röda koalitionen måste ta smällen, även om det är ganska tydligt att det egentligen är CDUs ansvar. Vissa har kallat att stadens politiska elit för inkompetent, då de under det tidiga 90–talets 'guldrush' förväxlade spekulation på mark med urban ekonomi. (Krätke 2002)

En ljuspunkt finns kanske ändå för staden. Stefan Krätke (2002) har påpekat att 'Berlin är en blivande mediastad' eftersom den formen av kulturproduktion har vuxit till sig ordentligt i staden. Dessa kulturproducenter inom media (film, tv, radio, reklam osv.) tenderar att bilda kluster eller agglomerationer, den fysiska närheten till andra firmor eller personer som är verksamma i samma bransch ger feedback och nätverk. Det verkar vara en förutsättning för att bli framgångsrika, att de har potentiella samarbetspartners inom räckhåll för att skräddarsy till olika projekt, folk som sitter på andra sidan korridoren i ett trapphus, de man träffar på krogen om hörnet som är i branschen. Här har Berlin redan en fördel, värd att ta till vara på.

Vilka områden väljer dessa kulturproducenter (om de får välja)? 'Sexiga innerstadslägen', med andra ord sådana lägen som vi brukar associera till urbanitet (i Jane Jacobs anda). I Berlin är det Mitte och Prenzlauer Berg som gäller. Norra änden av Friedrichstrasse som går över i Chaussestrasse kallas ibland Sillicon Alley. Det enda sociala problemet med dessa kulturproducenter är att de är med och startar gentrifieringsprocesser.

Ett politiskt problem är, enligt Krätke, att politikerna i staden inte riktigt har fattat vidden av denna industri. Policyn är att satsa på grundläggande teknik (stora satsningar som Adlershof i söder) och bio–teknik men inte på 'den fria kreativa' teknologin. Bio–teknik får mycket stöd men sysselsätter kanske en 3 000 personer, medan mediabranschen redan sysselsätter runt 100 000.

Planering och visioner i Berlin

Översiktsplanen

I början av 1990 påbörjades planeringsarbetet för det 'nya' Berlin. (Book 1991:61) Den första översiktsplanen för hela staden sedan trettiotalet, Flächenutzungsplan (FNP 94), färdigställdes 1994. I planen läggs de strategiska långsiktiga målen för stadens utveckling fram.

Bland lösare mål som skulle kunna gälla vilken stad som helst – att Berlin måste utvecklas i samklang med regionen och att staden för sitt eget bästa behöver väl fungerande social service – finns två punkter som är av större tematiskt intresse: Stadens förtätning och flerkärnighet.

Förtätning

För det första tar översiktsplanen upp det förtätningsideal som kan härledas ur den nya urbanismens postmoderna principer, men även ur EUs direktiv om hållbara städer. Planen föreskriver att den interna utvecklingen har prioritet över expansion utåt och därigenom skall Berlin bli mer storstadsmässig och bevara sina rekreationsytor. (FNP 94:6) Peter Strieder, numera senator för Senatsverwaltung für Stadtentwicklung, menade att förtätning är en del av omorganisationen av staden och att reurbanisationen hjälper till med förändring. (Strieder 1999:11)

Denna förändring lutar sig på att Berlin, enligt Strieder, är en strategisk affärsstad när det gäller finans och handel och att staden skall sörja för fusionen av öst– och västeuropa. Det vill säga försäkra sig om att de möts i staden. I och med detta har Berlin chansen att bli ett centrum för nya former av socialt liv. Tillskottet av den urbana elit inom Kultur (etablerade som icke–etablerade former) som söker sig dit, inflyttande östeuropéer, diplomatkåren lokaliseras här och 'Bonners' – människor knutna till riksdagens administration och ministerier – kommer att göra Berlin multikulturellt intressant. (Ibid.)

Denna förändring och omorganisation av Berlin genom förtätning har enligt Strieder också konsekvenser för den sociala blandningen i stadsdelarna och deras kvarter. Uppdelningen av staden i öst– och västbiografier skall äntligen förpassas till historien och dekonstruktionen av 'Muren i huvudena' kan börja. (Ibid.) Om detta bara är retorik återstår fortfarande att se. Problemet och motkraften mot förtätningsidealet som visade sig under 90–talet är suburbaniseringen.

Polycentricitet

Den andra relevanta punkten i FNP 94 är frågan om stadens flerkärninga struktur. '[D]as Doppelzentrum der Innenstadt' är enligt planen attraktiv, varför den bör stärkas och utvecklas. (FNP 94:6)

Berlin karakteriseras av en polycentrisk struktur och flerkärnigheten har äldre anor än Muren – men förstärktes också av den. Stadskärnan multiplicerandes redan vid slutet av 1800–talet. Den ursprungliga stadskärnan hade Friedrichstraße och Unter den Linden som viktigaste citystråk. I och med Hobrecht–planen, Berlins motsvarighet till Haussmann och Lindhagen, blev Kurfürstendamm och Tauenzienstrasse fram till Wittenbergplatz ett nöjes– och restaurangdistrikt som senare omvandlades till ett exklusivt affärsstråk. (Book 1991:57)

Det separata centrumområdets växte fram 4 km väst om den ursprungliga stadskärnan. (Ibid:58–59) Den polycentriska karaktären vidmakthölls och gavs officiella sanktioner under kalla kriget: Kultur användes under denna tid som ett politiskt vapen av båda sidorna eftersom stadshalvorna var regimernas utställningsmontrar. (Grésillon 1999:290) Under perioden försköts också tyngdpunkten i öst från Friedrichstraße och Unter den Linden mot Alexanderplatz. En tredje nod som hade växt fram innan kriget var Potsdamer Platz, som nu låg alldeles intill Muren.Potsdamer Platz var sönderbombad, eftersom tredje riket hade lokaliserat en hel del viktiga administrativa byggnader dit. (Book 1991:58–59)

Varken det centrumområde som består av och ligger mellan Alexanderplatz och Potsdamer Platz eller området Kurfürstendamm/Zoologischen Garten låter sig klassifieras i den gängse definitionen av ett Central Business District. De är snarare platser för offentligt liv, för politiska möten, kultur– och utbildningsinstitutioner, shopping, nöjen och dyrare restauranger. (Frick 1991:45–46)

Berlins två nutida planeringstrategier

Berlins planering under 90–talet kännetecknades av två strategier, en konceptuell strategi och ett forum för stadsplanefrågor – Stadtforum. Utvecklingen av de två planeringsstrategierna baserades på erfarenheter gjorda under 80–talets Internationale Bauaustellung, med sitt paradnummer kritisk rekonstruktion. (Schlusche 1997:4) Det är alltså erfarentheter från Västberlin som gäller.

Hans Stimman tog 1991–92 fram ett koncept för Friedrichstadt, den gamla stadskärnan med Unter den Linden som huvudgata. Det var en omarbetning i den kritiska rekonstruktionens anda. Riktlinjerna som postulerades för projektering och byggtillstånd i området var rekonstruktion av det historiska gatunätet, i medeltal fem våningar för byggnader med en maximal bygghöjd på 22 meter . 20 procent av ytorna skulle vara bostäder.

Konceptet, som egentligen var en uppsättning strukturella och funktionella intentioner, blev i praktiken en designregel. Det utlöste, enligt Schlusche, en 'internationell men fruktlös debatt' om Berlins samtida arkitektur – en debatt som i slutändan ändå bara handlade om ifall det skulle vara sten– eller glasfasader. Stimman omformulerade 1995 riktlinjerna tillsammans med Peter Strieder och nu för hela innerstaden: Resultatet blev Planwerk Innenstadt. (Ibid.) Nyckelfaktorer i innerstadsplanen var mobilitet, förtätning och hållbarhet samt den spatiala upplevelsen och identitet.

Planen baserades inte på existerande markanvändning och behov, eller ens godkända projekt. Det var och är helt enkelt förtätning enligt FNP 94. Planen utlovade ca. 4,7 miljoner kvadratmeter brutto golvyta och 28 000 bostadsenheter genom att krympa vida gator samt använda gröna och underutnyttjade offentliga ytor. (Schlusche 1997:4)

Kritik har riktats mot den konceptuella strategins användning av kritisk rekonstruktion under 90–talet. I en postmodern anda har kvarteret återupptäckts och gett sammanhang åt de nya delarna i staden, men, som exemplet Friedrichstraße visar, en gemensam bygghöjd i Stimmans anda gör inte staden levande. Det traditionella kvarteret i Berlin var genomträngligt, det fanns en större rörelse av människor och aktivitet i dem. Livet på gårdarna var verkligen ett liv och deras funktioner var annorlunda än i utkanterna av dem. De nybyggda kvarteren och deras innergårdar, å andra sidan, har inga sådana halv–offentliga rum och de är för det mesta monofunktionella. (Davey 1999:30)

Den andra strategin var Stadtforum. Stadtforum initierades av Volker Hassemer (CDU). I den här varianten förstås planering som ett sammanhängande incitament för en öppen diskussion över den urbana utvecklingens mål,, medel och innehåll. (Schlusche 1997:4–5) Detta gäller inte bara innerstaden utan alla planeringsnivåer och inte bara för förutbestämda sakfrågor.

Under första halvan av 90–talet var det intensivt då Stadtforum höll möten varje månad, nuförtiden hålls de knappt två gånger om året. Deltagarna speglar hela spektrat av planeringsaktörer i offentliga, semi–offentliga och privata institutioner och det baseras inte på delegation utan personligt engagemang. (Mäding 1999:105) Tyvärr har forat utvecklats till en pedagogisk institution för medborgarna istället för ett reellt deltagande – politiker och planerare förklarar för 'folket' vad de anser måste göras, vilket är en stor skillnad mot den diskussionsarena det från början var tänkt att vara.

Politik i planeringen

En något absurd underrubrik – eftersom all planering är politisk i någon mån – men jag vill visa på planeringssituationens politiska aspekter. Berlins stadspolitik utgjordes under 90–talet till stor del av en koalition mellan socialdemokrater (SPD) och kristdemokrater (CDU). Spänningen mellan höger och vänster tog sig uttryck i två visioner för stadens framtida urbana utformning: En strömlinjeformad Weltstadt–Global City eller en 'stadsmässig' stad.

I lokalvalet December 1990 förespråkade högern ett Berlin med dimensioner och status som en världsstad och att sätta gränser för den etniska variationen. De gröna, å andra sidan, föreslog multikulturalism tillsammans med ett lågtillväxt perspektiv, ett koncept som inte skulle leda till någon klättring i den globala hierarkin av städer för Berlin. (Lash 1993:253)

När Planwerk Innenstadt kom 1995 uppstod ett dödläge. Planen ogillades både av västs trafikpolicy på högerflygeln och av en östlig DDR nostalgi. Politisk orörlighet blev det största problemet för innerstadsplanen, eftersom varje drag av Senatsverwaltung für Stadtentwicklung, Umweltschutz und Technologie måste svaras av motsvarande drag inom Senatsverwaltung für Bauen, Wohnen und Verkehr. (Hoffmann–Axthelm 1999:17; Newman & Thornley 1996:102)

Kritiker har påpekar att det inte alltid har varit nyttigt att frågorna kring urban utveckling och stadsbebyggelse har lokaliserats till två olika senatsförvaltningar. De två förvaltningarna fick under 90–talet olika politiska utgångspunkter i och med meningsskiljaktigheter mellan CDU och SPD. Detta har haft direkta effekter på stadsplaneringen. När den ena förvaltningen försökte skapa planerings– och utvecklingsprinciper på lång sikt genom Stadtforum, så låg den andra redan i förhandlingar med investerare om projekt som delvis bröt mot dessa principer. Medan Stadtforum i linje med Planwerk Innenstadt proklamerade förtätning istället för expansion, fick investerare bygga bostäder i utkanten av staden på ängar och jordbruksmark – med argumentet att det rådde bostadsbrist, vilket bidrar till stadens suburbanisering och är i konflikt med FNP 94s förtätningsideal. (Sander 1999:2) Sedan hösten 1999 har de två senatsförvaltningarna slagits ihop till Senatsverwaltung für Stadtentwicklung.

Suburbanisering har varit ett centralt problem i Berlins 90–tal och den tangerar också gentrifiering. Populationen i staden minskade under nittiotalet för första gången sedan Muren byggdes. Demografiskt sett stagnerade befolkningsökningen under 90–talet. 1991 hade staden 3 446 000 invånare vilket har sjunkit till 3 387 000 år 1999. En del av detta beror på att människorna vill bosätta sig i egna hus med grönt omkring. (Hempel 1998:9)

De senaste åren har 25–30 000 människor årligen flyttat ut från staden. (Sander 1999: 20) Staden har ingen riktig förortsutbredning i utkanterna ännu så länge, men en klar struktur som en stjärna utefter 1800–talets järnvägslinjer. (Frick 1999:109) Den nya förortsbebyggelsen måste på grund av stadens administrativa gränser hamna i delstaten Brandenburg. En trend som kommer att innebära stora förluster i skatteintäkter för delstaten Berlin. De nya pendlarena utnyttjar också stadens infrastruktur utan att betala för den eftersom man betalar skatt där man bor och inte där man arbetar. (Mäding 1999:103)

Vissa menar att det är de lovande ungdomarna som flyttar ut till billigare hus med trädgård i Brandenburg och att staden kan bli polariserad mellan de rika i de nybyggda/nyrenoverade centrala kvarteren och de fattiga fångade i nedgående områden i stadens utkanter. (Davey 1999:30) Å andra sidan kan det vara fallet att välbärgade familjer flyttar ut till de nya förorterna och de professionella, studenter och fattiga, i huvudsak singlar, skapar en ny social mix med en läggning åt röd–grön politik i de centrala delarna. (Hoffmann–Axthelm 1999:18) Idag verkar det som om båda har fått rätt, det beror nog mer på vad man menar när man pratar om 'centrala delar'.

Segregationen både ekonomiskt och etniskt är ganska stark i ett par centrala distrikt – Kreuzberg, Wedding, Schöneberg och Moabit. Efter Järnridåns fall finns också mycket polsk– och rysktalande befolkning i de östra distrikten. Östberlin hade och har färre invandrare än Västberlin, som ibland har kallades 'Turkiets femte största stad i världen'. (White & Gotting 1998:218) Dessa grupper koncentrerade sig i distirikten Kreuzberg, Wedding och Schöneberg. Kreuzberg och Wedding var periferi i Västberlin, idag väldigt centrala. Andelen invadrare har ökat under 90–talet – 1991 fanns 340 000 bosatta och 1999 fanns 434 000. (Statistisches Landesamt Berlin 2000) I Wrangelkiez där jag bor är andelen 'ausländer' – mestadels turkar – ca. 40 procent, vilket är högt till och med för Kreuzberg.

Del II: På gatuplanet, anarkismer och anakronismer i Berlin

I Berlin är det ganska tydligt att staden socialt och kulturellt består av byar. Dels fysiskt avgränsbara Kiez, kvarter med associationen utökat vardagsrum för invånarna, som ger en nästan egen atmosfär till varje område. Dels av nätverk med vänner, bekanta, arbetskollegor, folk i branschen etc. (jfr. Allen 2000; Lash & Urry 199x) I vilken mån man rör sig i den ena eller andra formen beror ofta på klass, grupptillhörighet och livsstil, men det håller igång och skapar egna flöden. Staden har också ett geografisk ursprung av näraliggande byar som har växt ihop. [Jämför detta med Appadurai ('Modernity at Large',1996: kap. 9) och 'neighbourhood/locality'.]

Det finns rörelse i staden, folk flyttar runt en del. Antalet tomma lägenheter, officiellt år 2000 var det 30 000 och inofficiellt 100 000, och att ungdomar/studenter och andra ofta bor i kollektiv (WG:s). Om man inte är petig kan man få ett hyreskontrakt i några centrala distrikt inomen två–tre månader. Ger en helt annan social situation än i Stockholm, där de flesta unga verkar flytta mellan osäkra tredjehandskontrakt eller köpa svindyra bostadsrätter.

Västberlin och dagens Berlin är väldigt heterogen, socialt sett väldigt dynamisk – 'gibt viele Spielräume' som en vän kommenterade, rum att leka och spela med. Många påpekar att det är en kaotisk och rörig stad. Bara kollektivtrafiknätets schematiska karta är ett bra exempel (kanske inte mindre rörig än Paris?).

Västberlin var en tillflyktsort. De unga män som flyttade dit behövde inte göra värnplikt, där fanns också relativt billiga våningar att hyra och en tolerans eftersom staden hursomhelst var ett undantag. Det var en speciell vardaglig situation helt enkelt. På tåg, tunnelbana och bussar kontrollerades sällan biljetter. Alltså samlades många som sökte alternativa sätt att leva där.

Berlin drar fortfarande till sig de som vill 'andas' – från homosexuella från världens alla hörn men även straighta skandinaver som 'vill bort från skandinavien'. Christopher Street Day jämfört med Europride Stockholm är som att jämföra 1:a maj Berlin med 1:a maj Stockholm. Det är ett helt annat tryck här. Talande nog kom Berlins nya borgmästare sedan hösten 2001 ut ur garderoben alldeles innan valet.

Östberlin var lite annorlunda, men där fanns en intellektuell scen med ett avantgarde och oppositionella. Efter Muren fanns i innerstadsdistrikten på östra sidan många byggnader i skriande behov av renovering. Många hade flytt sina lägenheter i all hast efter muröppningen, om man får tro Berlins mest kända ryss Vladimir Kaminer. Folk från öststater, Ryssland, punkare och andra alternativsökande från väst slog sig ner där.

Men det är stor skillnad på de centrala östdistrikten av igår och idag. Bara för fem år sedan såg Schönhauser Allee helt annorlunda ut. Nästan inga grälla nyrenoverade hus och det var träd på balkongerna.

Tacheles på Oranienburgerstrasse är ett exempel på en utmärkande kreativ anarkism håller på att försvinna. Det är ett alternativt kulturhus, med ateljéer, scener och en biograf. Byggnaden skall nu renoveras och fyllas med boende och kontor efter 'New Urbanism'–principer. Ett exempel på skiftande funktioner för rum/byggnader som tämjer en tidigare kreativitet,städar upp och gör det till en representativ image.

Ett annat exempel är de Autonoma och husockupanter i några före detta öst–distrikt, Prenzlauer Berg (försvinnande) och Fredrichshain. De ockuperade husen börjar bli erkända och får i många fall hyreskontrakt när de ursprungliga ägarna har hittats. Autonomerna använder fasaderna och sig själva på ett likartad sätt som modernisterna och CIAM tänkte sig solitärer som kondensatorer för ett socialt budskap. I husen finns oftast någon bar, dansgolv och ibland biografer.

Stadtschloß är kanske det tydligaste exemplet på anakronism. Byggnaden var ett slott med barockfasader som sprängdes av DDR 1950(?). Det har varit debatt och kommission om huruvuda det skall återuppbyggas. Nu senast lade en kommission fram ett slutbetänkande med rekommendationer positiva till en återuppbyggnad.

Här blir anakronismerna ett problem för en del av medborgarna. När historia och biografier försvinner från rummet i och med att Palast der Republik måste rivas om Stadtschloß skall kunna byggas. 'Palatset' byggdes efter Murens uppförande, en riktigt modernistisk skapelse som var öppet för folk. Byggnaden var en parlamentarisk illusion, en demokratisk kuliss där partiets lagstiftande men inte verkställande organ samlades.

Den var också en populär mötesplats med flera restauranger och nio teatrar. (Marcuse 1998:335) Även om vissa ger en ganska prosaisk förklaring till populariteten, på grund av restaurangerna i en stad med kronisk brist på restauranger. (Campbell 1999:178) Åtta dagar efter återföreningen blev de anställda tillsagda att de måste stänga byggnaden. Planerna på att riva Palast der Republik har varit kontroversiella och mött motstånd – för tillfället är byggnaden omgärdad av staket för asbestsanering. (Cochrane & Jonas 1999:153)

Annars också Planwerk Innenstadt och förtätning – anakronistisk simulation på Unter den Linden, stenfasaderna. Drömmen om den gyllene tidsåldern, för Berlins del 20–30–tal då staden var beryktad för kulturell produktion och kreativitet (se Hall Cities in Civilisation), men att denna stadsbild skall återskapas under 'ordnade former' (tämja rummen).

Några gatunamn i Berlin har blivit anakronismer: Wilhemstr skulle efter die Wende egentligen heta Toleranzstraße. Danzigerstraße hette Dimitrou Straße, en bulgar och kommunist under mellankrigstiden. Bessarin Platz var debatterat ett tag. Bersarin var kommendant i Röda Armén. En historiker argumenterade att han var delaktig i folkutrotning – senare vederlagt. Gatunamn och namn på platser används ofta genom anakronismer i nationalismens tjänst – i Andersons anda vill säga: Att skapa referenspunkter till en kollektiv identitet, och de rumsliga intrumenten genom vardagen är viktiga i dessa projekt.